Bristande tillgänglighet – rättstillämpningen av diskrimineringslagen

Panelen under torsdagens seminariumBristande tillgänglighet – rättstillämpningen av diskriminerings-lagen
Hur ska rättstillämpningen kunna utvecklas så att lagen fyller sitt syfte?

Bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning är en ny diskriminerings-grund i Diskrimineringslagen. Sedan lagen trädde i kraft har väldigt få fall prövats i domstol, trots många anmälningar om bristande tillgänglighet. Lagen förutsätter att det utvecklas en rättspraxis, men hur ska detta kunna ske om nästan inga ärenden hamnar i domstol? Vad behöver utvecklas för att lagen ska kunna uppfylla sitt syfte? Finns det andra vägar att gå än via domstolar?

Medverkande: Agneta Broberg, GD, Diskrimineringsombudsmannen, Thomas Hammarberg, före detta bland annat Europakommissionär för MR, Vicci Friberg, Ordförande, Sveriges Antidiskrimineringsbyråer, Lars Lindberg, Projektledare, Handikappförbunden. Samtalsledare Mikael Klein, Handikappförbunden.
 

Sanktioner behövs vid brott mot diskrimineringslagen
Agneta Broberg, generaldirektör Diskrimineringsombudsmannen berättade om syftet med lagen.

”Det främsta syftet är att förhindra att diskrimineringen sker och det andra är hur vi ska kompensera den som redan blivit utsatt för diskriminering.”

Hittills har 397 anmälningar om diskriminering i form av bristande tillgänglighet inkommit till DO. Av dessa har 56 initierat utredningar, 14 har lett till tillsynsbeslut och 1 anmälan har blivit ett processärende.

”Tillsyn innebär att vi gör en utredning av tillgängligheten hos ett objekt på eget initiativ”, berättade Agneta Broberg. ”Vi tar ställning till om diskriminering förekommer eller om det finns risk för diskriminering. Vi avslutar ärendet med en bedömning. Vi måste jobba på bred front där tillsyn är ett viktigt uppdrag. Resultatet blir att objektet vidtar åtgärder och att färre personer blir diskriminerade.”

Thomas Hammarberg, som arbetat med frågor om Mänskliga rättigheter i många år, bland annat som EU-kommissionär, sade att kunskap är en viktig nyckel till utveckling på området.

”All min erfarenhet säger mig att det behövs mycket kunskap för att genomföra en sådan förändring. Det behövs en lagstiftning som stöttar och det behövs övervakning så att lagen efterföljs. Här är det mycket viktigt att kommunerna involveras.”

”Vi bör ta hjälp av FN konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar”, fortsatte Thomas Hammarberg. Den har samma kraft och betydelse som Barnkonventionen. Det är det viktigaste verktyget.”

Sveriges Antidiskrimineringsbyråer arbetar bland annat med råd och stöd och förebyggande med preventiva åtgärder och utbildning.

”Vi menar att tillsyn inte räcker för att driva på utvecklingen”, sade Vicci Friberg, ordförande. ”Vi behöver göra många saker. Att använda juridiken som verktyg och driva ärenden till domstol är ett effektivt sätt att påverka samhällsutvecklingen. Så har man arbetat i USA där juristerna går i bräschen för utvecklingen. Det är också mycket viktigt att man säkerställer att de som upplevt diskriminering också får upprättelse.”

Lars Lindberg, projektledare på Handikappförbunden berättade om sitt projekt som syftar till att driva fall som bryter mot konventionen vidare och därmed skapa rättspraxis. Lars har arbetat med området under många år och medverkade också i Hans Ytterbergs utredning ”Bortom fagert tal”, som utredde behovet av en utvidgad diskrimineringslag.

”Funktionshindersrörelsen slogs länge för en lag och fick ett genombrott.  Lagändringen föregicks av höga förväntningar, men också av stark oro för finanserna. Lagen är därför i hög grad präglad av förhandlingarna. Den bygger ju också på annan lagstiftning som gör den komplex. Det här måste vi förhålla oss till i tillämpningen och det är viktigt att både myndigheter och funktionshindersrörelsen har förståelse för det här. Därför är det också viktigt att vi fortsätter vårt intressepolitiska arbete och inte backar för att det fattats beslut om en lag.”

Agneta Broberg höll med om att alla behövs i arbetet med att förverkliga lagen, men påpekade samtidigt att lagen redan haft effekt.

”Ett bra exempel är när vi på DO var ute och skulle upphandla lokaler. Det fanns med klausuler om tillgänglighet i vår kravspecifikation och de aktörer som föll bort för att de inte uppfyllde kraven, hörde av sig sedan och ville ha råd om hur de skulle göra för att följa lagen. Det är ett oerhört viktigt sätt att driva på utvecklingen. Åtgärderna ger effekt, även om det inte är så synlig i början.”  

Otillgänglighet är diskriminering, men hur ska då den enskilde ha nytta av lagen och agera för att vi ska få en rättspraxis?

Vicci Friberg menade att det är problematiskt att utvecklingen mot rättspraxis går så långsamt.

Thomas Hammarberg delade den uppfattningen och menade att rättspraxis är en förutsättning för att vi ska veta hur lagen kan tillämpas. Då kan fall också drivas vidare till övervakningskommittén i Geneve, som kan se över hur tolkningen ser ut i förhållande till konventionen.

Agneta Broberg sade att det inte är så lätt att skapa rättspraxis när det gäller diskrimineringslagen.

”Vi måste veta vad vi pratar om”, sade hon. ”En skälighetsbedömning ska alltid göras och den är individuell. Det innebär att det är svårt att hitta fall att driva vidare som är så pass generella att de kan fungera vägledande för alla. Jag skulle gärna se ett tillägg med en kännbar sanktion för den som bryter mot lagen. Brott mot konkurrenslagen bestraffas mycket hårdare än ”brott” mot diskrimineringslagen.”

Agneta Broberg berättade vidare att det tar minst tre år att driva ett rättsfall från början till slut. Dessutom är kostnaderna att driva en process mycket högre än den ersättning man kan få som enskild om man vinner fallet.

”Det här är det viktigt att kommunicera för det förstår inte allmänheten”, sade Lars Lindberg. ”Många upplever att frågorna inte tas på allvar och antalet anmälningar går ned. Att skapa förståelse för mekanismerna i lagen är viktigt.”

Lars Lindberg bekräftade vidare att kostnaderna för att driva rättsliga processer är ett hinder.

”I USA har man en tradition av att jurister ställer upp gratis och driver fall, sade han. Vi behöver mer sådant här också, fler som engagerar sig.”

Thomas Hammarberg tycker att civilsamhället har en mycket viktig roll att driva på den här typen av förändringar.

”Torsdagsaktionen var mycket bra. Den visade att det fanns en genomtänkt linje hos rörelsen och det gav effekt.”

Vicci Friberg har stora förhoppning kring den utredning som kommer nästa år och som handlar om förbättrade möjligheter att motverka diskriminering.

”Vi sätter stor tilltro till utredningen, sade hon. ”Viktigt är att inte glömma de personer som blivit diskriminerade. Det har ofta pågått under lång, lång tid.”

Thomas Hammarberg menade att diskrimineringslagen bidragit till att det finns en tydlig politisk öppning att driva på frågan om att inkorporera Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning i den svenska lagstiftningen. Här kan man också ta lärdom av arbetet med Barnkonventionen.

”I dialogen med politikerna bör man påpeka den folkrättsliga förpliktelsen med konvention och här har vi också ett internationellt ansvar som förebild”, sade han. ”Man får inte backa. Handlar om ett bredare fält, än bara fysisk tillgänglighet, exempelvis rätten till tillgänglighet på webben. Tidpunkten är viktig, sade han. Det råkade vara helt rätt för barnkonventionen. Nu är tiden mogen för oss. Om civilsamhället gör sitt jobb och politikerna lyssnar så borde vi kunna agera nu.”