Fredagens seminarium

Vad händer när funktionshinders-politiken saknar jämställdhets-perspektiv?
Funktionshinders-frågor saknar ofta flera perspektiv, såsom jämställdhet, etnicitet, sexuell läggning med mera. Funktionshinders-frågor diskuteras oftast endimensionellt. Det saknas statistik och forskning för en bredare analys inom många områden. Vad innebär det för politiken och samhällsutvecklingen när flera perspektiv inte hanteras samtidigt? Hur kan intersektionella perspektiv utvecklas och vad skulle det betyda för politiken?

Seminariet hölls i samarbete med FQ, Forum Kvinnor och Funktionshinder. Medverkade gjorde Maria Johansson, FQ, Anna Giotas-Sandquist, Sveriges Kvinnolobby och Birgitta Andersson, FQ. Samtalsledare var Mikael Klein, Handikappförbunden.

*Forum kvinnor och Funktionshinder, FQ, är en organisation för personer med funktionsnedsättning som definierar sig som kvinnor. FQ arbetar för att motverka alla former av diskriminering, hot och våld mot kvinnor. Ett syfte är att vara ett forum där vi kan mötas och samlas och hitta förebilder och gemensam styrka.

”Vi måste prata mer om jämställdhet inom funktionshindersrörelsen.”
Maria Johansson, ordförande i FQ, menade att det är viktigt att tala om att personer med funktionsnedsättning också är flickor, pojkar, kvinnor och män oavsett funktionsvariation.

”Gör vi inte det kommer utgångspunkten i funktionshinderspolitiken att fortsätta vara män. Och det blir lösningar som fortsätter att exkludera. Ingen människa är endast sitt kön, sin etniska identitet, sin religionstillhörighet eller sin eventuella funktionsnedsättning.

Sveriges Kvinnolobby är ett paraply för 45 organisationer som jobbar för jämställdhet. Anna Giotas-Sandquist, ordförande har jobbat med jämställdhetsintegrering under många år och arbetar privat som kvalitetschef på kommunledningsförvaltningen i Botkyrka.

”Min erfarenhet säger mig att människor är så många saker. Jag brukar tänka att en människa är som ett kalejdoskop, bilden ändras när man skruvar lite. Men normen om kön påverkar oss i alla delar och det är fortfarande så att pojkar och män är normen.”

Birgitta Andersson, vice ordförande i FQ, menade att jämställdhet och jämlikhet är varandras förutsättningar.

”Så länge det finns skillnader mellan kvinnor och män kan det varken bli jämställt eller jämlikt. Men när FQ samverkar med kvinnoorganisationerna driver vi funktionshindersperspektivet. Och när vi är i funktionshindersvärlden pratar vi om att vi också är kvinnor och män. Vi måste se olika perspektiv. Jämställdhetspolitiken är en samhällsfråga, en välfärdsfråga.”

Hur tar sig då den manliga normen uttryck i funkpolitiken?

”De olika stöden för personer med funktionsnedsättning, är ett tydligt exempel, där män får mer än kvinnor, exempelvis när det gäller assistanstimmar”, säger Maria Johansson. ”De brister man ser i jämlikhet mellan kvinnor och män i samhället, återspeglar sig inom vår värld och här tenderar de att vara ännu större. Och även om vi känner oro inför den översyn som ska göras av LSS, är vi glada att direktiven också handlar om skillnader i bedömning av kvinnor och män.”

”Samma skillnader kan vi se i arbetslivet”, sade Birgitta Andersson. ”Den grupp som har det absolut svårast att ta sig ut på arbetsmarknaden är kvinnor med funktionsnedsättning. Det gäller även utbildning och stöd.”

Anna Giotas-Sandquist menade att även om statistiken på området är bristfällig, har det sedan 90-talet funnits underlag som borde kunna ligga till grund för förändringar.                                                       ”Ni måste också lyfta det här perspektivet inom era medlemsorganisationer. Och båda perspektiven behöver belysas, exempelvis i dialogen med kommunen. Det är på det lokala som det blir verkstad, eller inte. Resultatet måste sedan ställas mot målen i jämställdhetspolitiken. Man måste också bli bättre på att som förtroendevald ställa krav. Skick tillbaka det som inte är tillräckligt bra. Vi behöver mer kunskap och bättre analys kopplat till de jämställdhetspolitiska målen i kommunfullmäktige, landsting och intressepolitiskt.”

”När det gäller våld mot kvinnor finns det statistik”, sade Birgitta Andersson. ”Det finns utredningar som visar att kvinnor med funktionsnedsättning i lika hög grad som andra kvinnor utsätts för våld och hot om våld. Våld mot kvinnor med funktionsnedsättningar riktar sig ibland mot själva funktionsnedsättningen eller mot den sårbarhet som den medför.”

Maria Johansson sade att det också ofta tar längre tid innan våld mot en kvinna med funktionsnedsättning uppmärksammas av omgivningen. Dels för att det sker bakom lykta dörrar och för att omgivningen inte förstår. Detta hänger också samman med okunskapen inom exempelvis vården och rättsväsendet. Det kan också vara svårare för en kvinna med funktionsnedsättning att bryta upp och flytta ifrån sin partner.  

Mikael Klein refererade till Socialstyrelsens rapport Sällan sedda (Ann Jönsson, 2011) som tog upp just den problematiken. Men har man inte lärt sig något, saknas fortfarande beredskap för att lättare uppmärksamma problematiken?

”Det finns nog god kunskap på sina håll, men generellt saknas den”, sade Anna Giotas-Sandquist.”Jag har tagit del av en jämställdhetssatsning inom hemtjänsten på Södermalm i Stockholm. Personalen berättade om att de stötte på våld mot äldre kvinnor, men att de inte hade någon beredskap för att hantera det.”

Birgitta Andersson menade att samhället eller polisen inte heller haft någon vägledning inom det här området från funktionshindersrörelsen. ”Det kan upplevas som mycket skamligt att erkänna att man blivit utsatt för våld. Därför är det en uppgift att uppmana kvinnor att våga tillstå och söka hjälp. Polisen har gjort ett bra jobb i detta och har kunskap inte minst om äldre kvinnor.”

Maria Johansson anser att funktionshindersrörelsen är dålig på att prata om könsmaktsordningen. ”Funktionshindersrörelsen pratar sällan om flickors och kvinnors situation utan väljer i sin retorik ofta att tala om personer. Det är en slags avkönifiering som vi inte ska bidra till.”

Nyligen gjordes en översyn av vårdbidrag och handikappersättning. Vårdbidrag kan man få om man är hemma och tar hand om sitt barn om barnet inte beviljas assistans. Bidraget ligger på cirka 111 250 kr per år och av de som får vårdbidrag är 85 procent kvinnor. Vi har en regering som säger sig vara feministisk, är vårdbidraget verkligen en värdig stödform för en sådan regering?

”Jag har själv haft vårdbidrag”, berättade Anna Giotas-Sandquist. ”Det här är en jättesvår fråga, men jag skulle önska att det fanns ett jämställt och jämlikt ansvar, precis som när det gäller föräldrapenning. Jag tror att det finns behov av ett bidrag, men det är klart att det inte får vara inlåsande. Men obetalt omsorgsarbete är ett viktigt perspektiv.”

Sammanfattningsvis behöver man prata mer om jämställdhet inom funktionshindersrörelsen och även driva frågan politiskt.

”Utanför de slutna politiska rummen finns ingen debatt om frågan”, sade Birgitta Andersson. ”Det värsta som kan ända att det inte finns någon debatt. De gör inget att man är oense, men debatten måste föras.”

 Anna Giotas-Sandquist sade att vi måste utgå ifrån målen med jämställdhetspolitiken och att de självklart ska gälla alla kvinnor och män oavsett funktionalitet. ”Vi har FN:s konventioner om mänskliga rättigheter att hänvisa till och det är ett viktigt verktyg.”

Maria Johansson instämde och sade att oavsett vilken rörelse man pratar om är det viktigt med samverkan. Man måste se utanför sin egen lilla sfär och bredda perspektivet för att få ett bättre samhälle. ”Samarbetet med Sveriges kvinnolobby har betytt oerhört mycket för oss. Och vi hade förmånen att vara med när FNs kvinnokommitté i februari förhörde regeringen om hur Sverige lever upp till kvinnokonventionen. Då hade vi också möjlighet att föra in funktionshindersperspektivet.”

aktuellt

Medlemsförbundens nyheter

Kalendarium

2017-05-16 klockan 11:00 - 17:00: Länskonferens 16 maj 2017
2017-05-17 klockan 09:00 - 16:00: Öppen kongressdag 17 maj
2017-05-18 klockan 09:00 - 16:00: Kongress 18 maj
2017-05-19 klockan 16:00 - 19:00: En 75-åring blir pånyttfödd!