Den enskilde behöver starkare juridisk ställning för att garanteras stöd på lika villkor

En lten flicka med andningsmask, Cystisk fibros - Från dödlig barnsjukdom till kronisk vuxensjukdomHandikappförbunden anser att det sociala skyddsnätet måste utökas och skärpas. Lagstiftningen kring stöd och service har antingen för låg miniminivå eller gäller för en allt för begränsad grupp. Det förekommer dessutom en utbredd brist i handläggningen av de här frågorna. I Sverige finns två lagar som reglerar vilket stöd människor kan få för att de ska kunna leva ett självständigt liv. Socialtjänstlagen (SOL) är en skyldighetslagstiftning som ska ge alla möjligheten att ha en skälig levnadsnivå. Den gäller alla men har en extremt lågt satt miniminivå. Lagen om stöd och service (LSS) är istället en rättighetslagstiftning, men riktar sig till en väldigt begränsad grupp i samhället. Den ger personer med omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar rätt till vissa stödinsatser. Trots att de är kraftigt begränsade i sitt stöd och omfång finns det en utbredd brist i hanteringen av lagarna. Det brister på alla områden, handläggning, bedömning och verkställande av insatserna. Information saknas kring rättigheter, insatserna riktas utifrån befintliga lösningar istället för utifrån behovet och domstolstrots förekommer genom att till exempel kommunen överlåter verkställandet av beslutet till föräldrarna trots domen.

Rätten till det sociala skyddsnätet är en viktig del i arbetet med att ge alla ”vård på lika villkor för hela befolkningen”, som Hälso- och sjukvårdslagen uttrycker det. Men varken utformningen eller hanteringen lever upp till det målet. Därför anser Handikappförbunden att den enskildes rätt till stöd och service måste få starkare juridisk ställning. Det behövs en utökad rättighetslagstiftning. Fler av lagarna måste utformas som rättigheter. Den enskilde måste ha rätt att utkräva det stöd den behöver för att kunna delta i samhällslivet och ha en egen försörjning.